Nellie blev vår första storpudel. Hon var en aprikos storpudel, född 27:e juli 1997, som kom till oss i oktober samma år, drygt 10 veckor gammal.

Nellie var en lugn och sansad pudel. Hon älskade små, fluffiga djur som kaniner, marsvin, katter mfl. Hon kunde sitta i timmar framför djuren och bara titta och vifta på svansen. Fick hon nosa på dem blev hon alldeles till sig av lycka!

Vi gick en massa kurser och tävlade en del, dock utan att kunna skryta över resultaten. Lydnad stod inte högt i kurs hos Nellie. Att spåra älskade hon däremot, speciellt viltspår och hon blev godkänd i anlagsklass.

Nellies trasliga valptid
Nellie och hennes åtta syskon föddes den 27:e juli 1997. De små valparna fick inte den lättaste starten här i livet. När de föddes visste vi ingenting om kullens existens. Just den 27:e juli satt vi på en fjälltopp i Abiskotrakten och med oss hade vi ”hundstallshunden” Ruff-Ruff. Vi var vid den tiden ”dogwalkers” på hundstallet i Stockholm (ett ställe för övergivna och oönskade hundar) men hade tingat en storpudelvalp från en välkänd storpudelkennel. Den valpen skulle födas vid årsskiftet 97/98.

I början av oktober ringde de dock från hundstallet och sa att de antagligen skulle få in två storpudelvalpar några dagar senare. De kunde inte lämna en liten valp i stallet dygnet runt och undrade om vi kunde passa den ena några dagar. Ja, visst sa vi! Några dagar senare ringde de och sa ”de är här nu”! Vi for dit med en gång. De hade fått in två aprikosa storpudelvalpar på tio veckor, en hane och en tik. Valparna var smutsiga och öronen var hemska; fulla av brunt klegg och illaluktande. De badade dem och sen var det bara för oss att åka hem med en av dem. Min man ville absolut att vi skulle passa tiken och så blev det. Vi hade inte för avsikt att behålla henne när vi åkte därifrån men jag tror nog att Jenny, Jessica och de andra på hundstallet redan då visste att så skulle bli fallet!

Vi visste från början inte så mycket om Nellies första tio veckor men jag var väldigt nyfiken och började undersöka. Efter mycket letande, funderande och ringande lyckades jag få fram en del information. Kvinnan som ägde Nellies mamma hade blivit sjuk när valparna endast var någon vecka (troligtvis runt tre veckor). Kvinnan hade lagts in på sjukhus och tiken och valparna placerades på ett nedlagt hundstall med mycket liten mänsklig kontakt. När valparna hade blivit några veckar (troligtvis runt sex veckor) kom kvinnan hem igen och tiken och valparna återvände dit. Detta var kvinnans (och tikens) första kull och ingenting gick till riktigt som det ska. Valparna utfodrades med burkmat direkt ur aluminiumburkarna lite då och då. Urin och spillning fanns i hela lägenheten.

Kvinnan hade svårt att bli av med alla valparna och det var därför två lämnades in till hundstallet. Genom mitt detektivarbete lyckades jag finna fem av Nellies syskon, tre hanar hittade jag inte. En helgdag på senvåren 1998 träffades så sex (Nellie, Daisy, Matilda, Aron, Bobby och Kalle) av syskonen på Gärdet i Stockholm. Även valparnas pappa var med. Det var jätteroligt att få se hur lika varandra de var och hur roligt de hade med varandra!

Nellie var en ensamvarg när hon var liten valp. Hon ville inte heller äta (var ”rädd” för maten), det tog också lång tid för henne att bli rumsren. Innan vi visste hur hennes första veckor sett ut trodde vi att hon var tuff och självständig. Hon hade också väldigt svårt för att leka med oss och visade inget intresse för människor. Hundar däremot älskade hon. Efter ett tag insåg vi dock att det inte så mycket var självständighet som avsaknad av mänsklig prägling under den första tiden.

När hon blev vuxen kunde man dock inte se att Nellie var lite speciell som liten. Hon var dock alltid väldigt svår att träna och en del av det beror nog på avsaknad av mänsklig kontakt under de där första, så otroligt viktiga veckorna.